Snö.

I somras minns jag att jag pratade med någon som jobbade med att putta ner snö och istappar från taket. Idag skulle jag tro att han har fullt upp. Det är smått fantastiskt att tänka på att någon jobbar med det. Att putta ner snö. Precis som att alla jobb är ganska fantastiska. Någon måste sälja mat, någon mattor och någon måste rita fina mönster. Någon måste försvara, någon tömma papperskorgar och någon räkna ut saker. Några måste skriva och några måste sjunga. Några måste vara arga. Och alla måste bo någonstans. Helst i ett tänt fönster. Och i alla tända fönster finns minst en hemlighet.
Och jag blir alldeles snurrig när jag tänker på hur många hemligheter jag åker förbi varje dag på väg till jobbet. Hur mycket jag inte vet och att ingen kan veta allt. Hur skönt det är att känna sig pytteliten. Det gör faktiskt inte så mycket då. Inte om man tänker på hur stor rymden är eller att vi kanske bara är en liten myrstack eller ärta som snart ska bli uppätna. Eller skillnaden mellan stora tal.
En miljon sekunder är elvaochetthalvt dygn. En miljard sekunder är trettioenochetthalvt år.
Snart ska vi laga lasagne.